Tadaa!

Provar från mobilen... en bild från gårdagens helt underbara cykeltur. Landskapet nordöst om Röstånga är sagolikt vackert. De asfalterade vägarna är pyttesmala men riktigt fina!

Det packas och drar ihop sig...

Hur sjutton krymper man ner allt man behöver under tre månader till typ 7 kilo? Vill ha ett bra tält som håller för regn och väta med ett innertält som inte faller i ansiktet, sova skönt utan att frysa och utan att känna varje liten sten undertill. Två liggunderlag? Det lite tåligare kan användas och sittas på ute också. Gud vad jag kommer att längta efter barnen... Något annat att dra på sig än vadderade byxor? En tunn klänning? Nä, kan inte släpa på klänningar i alla uppförsbackar. Jo, kan inte jobba vadderat på bluegrass-festivalen. Hey you, spandex lady! Kanske kan man både cykla och sova i samma tights om det blir kallt (+ 38 i Oklahoma City...). Till kudde en tjockare tröja. Vilken tröja? Förresten blir det mörkt på kvällarna – en lampa? Är det nödvändigt med vindskydden till Trangiaköket? De väger hela 300 gram! Hallonhäcken borde rensas. Satsar i alla fall på två kittlar – måste ha mycket mat! Cyklar och badar och gör allt annat i samma två bh:ar. Kniv, sax? Kan man öppna en öl med något cykelverktyg? Någon annan får öppna. Pepparspray köps i USA. Björnspray, funkar den egentligen? Tar med myggstift. Två reservslangar. Lagar man slangar nuförtiden? Jordgubbarna m å s t e ner i frysen och hur sjutton fungerar GPS:en i Samsungen?? En resväska som jag kan slänga när jag hämtat ut den nya cykeln i Portland och monterat cykelväskorna. Kanske kan jag ta allt som handbagage? Med tältstänger kan förstås ett plan kapas. Ett par gympaskor med inlägg för mina knän.

Mina knän, ja...suck. Ett är rätt ok – det andra, som jag slog i gatan för två veckor sedan, är ganska bra. För tidigt att säga exakt hur bra. Än så länge håller det för att cykla åtminstone varannan dag. Bloggens överskrift heter därför ”Med cykel...” och i princip finns inte längre några planer. Det får bli som det blir. Åtminstone fram till den 13 september. Om allt går bra träffar jag T.C då och vi cyklar tillsammans den ”sista biten” till Savannah, Georgia.

Från och med idag är det på riktigt!

I oktober 2013 står T.C. och väntar på mig i Wichita, Kansas. Dessförinnan ska jag ha cyklat ända från Astoria i Oregon, ca 400 mil, på egen hand. Jag kan omöjligt greppa hur långt det egentligen är, och det är nog bra det...

Måste såklart ha en cykel. Efter 30 års cyklande på ett rostigt tröskverk från 40-talet - som dessutom stals för några år sedan - behövs något alldeles särdeles speciellt. Efter några dagars surfande fastnar jag för cyklar av märket Specialized. Vissa av dem tillverkas med stötdämpande inläggningar i sadelstolpen och i både fram- och bakgaffeln för bättre komfort vid tävlingar som t ex Paris-Roubaix, som delvis körs på gatsten. Låter bra. Hittar så en Roubaix på annons...30 mil bort... Känner att den står och väntar på just mig - jag har semester, solen skiner och jag vill börja cykla.

Det har nu hunnit bli nära 40 mil på cykeln. En mil känns som en normal liten runda, två mil som en normal redig runda och allt däröver känns som långturer. Har så här långt cyklat fyra längre rundor: 55, 47, 43 och 34 km. Inga känningar i vare sig knä eller nacke! Underbart!

Ändå har jag inte riktigt fått till det än. Det inte är så lätt att sitta bekvämt på en racer och smärtfritt är det definitivt inte! Jag har svårt för att sitta stilla i mer än några hundra meter. Magmusklerna orkar inte hålla upp mig särskilt länge - så jag hänger för mycket på styret, vilket är tröttsamt för armar och axlar. I utförsbackar känns det som att stå på löparskidor i slalombacke. För att inte tala om bilarna. Och bussarna... Fatta att jag kan vingla till!

Meeen - jag gillar att cykla! Ett häftigt tramp och cykeln svarar direkt och liksom skuttar fram i pur förtjusning och jag med den! Min nya cykel är otroligt läcker!! Mattsvart, kolfiber, 8 kg. 

Specialized Roubaix Comp 2010

It is for real now, and I do take it seriously. I cannot really grasp how far 5000 miles is, but that might actually be a good thing. TransAmerican Trail - I´m soon gonna hit ya!